Winai Books

ROLF
Jag kände på kinderna. De var heta.
Är människan i grunden god eller ond? Själv har jag ingen åsikt om det, men frågan engagerar många och det ger möjligheter till att utveckla underhållning. Språket kan förföra och ord kan döda. Människor kan förminskas och förföljas om de blir kallade för kacker-
lackor upprepade gånger. Flera forskare har studerat viljan att göra andra människor illa. I experiment räcker det med att klassa folk som underlägsna för att de ska bli underlägsna, också i sina egna ögon. Studenter från Stanford-universitetet fick under en forskares ledning spela fångar och fångvaktare. Först gick det hela över förväntan, fångarna lät sig kväsas av fångvaktarna, men snart blev det alltför realistiskt. Försöken fick avbrytas för deltagarna tog det hela på blodigt allvar.
Senare fick försöken kritik för att man hade fuskat och provocerat fram ondska – vilket också var intressant ur mitt perspektiv. Jag jobbade i toppen av ett av våra största mediaföretag. Bokstavligen, för jag satt på trettioandra våningen i koncernens huvudkontor, där jag ledde Media Dynamics Group. Jag såg ut över Karlbergskanalen, de stympade Sankt Erikstornen mittemot och de eländiga skraporna som har förfulat Stockholms skyline.
Av en ren tillfällighet besökte jag för en tid sedan viltreservatet i Sydafrika, som jag engagerat firman i. Det var en fantastiskt fin pusselbit i det nya projektet.
Mötet med Nombeko skulle bli spännande. Jag gjorde som jag fått för vana, gick ett par varv runt skrivbordet, slängde en blick neråt Karlbergskanalen och satte mig i fåtöljen med lurarna i öro51
nen. Jag tog några djupa andetag innan jag reste mig igen. Greppade bouleklotet, kramade det hårt och släppte iväg det mot den illröda lillen på andra sidan rummet.
Inte illa. Jag gick fram till skrivbordet, inrättade mig bekvämt tillbakalutad i stolen och tryckte på tangentbordet. Nombekos leende fyllde skärmen i mitten.
Hennes cv låg utspritt på mahognyskivan, utom synhåll för min kamera. Meriterna var överväldigande – och dessutom matchade de uppdraget bättre än jag hade kunnat drömma om. Grundutbildning som jägmästare. Aktiv och trogen partimedlem. Medieutbildning som hon fått genom partiet hos ett etablerat företag i Rosebank,
Johannesburg. Där hade hon gått kurser i relationship building, crisis resolution, sentiment evaluation, med mera med mera. En del av det där var etiketter, men hon hade skit under naglarna och hade jobbat handgripligt med sociala media och opinionsbildning också.
Jag struntade i att, som jag annars brukar göra, hålla tillbaka min förtjusning.
”Du har en perfekt profil, Nombeko. Det är verkligen roligt att du är med på noterna, och jag ser att ni har kommit igång bra. Det här blir en utmaning för dig också och du passar perfekt för uppgiften.”
”Tack Rolf, det ska bli riktigt spännande – och det är det redan. Jag är glad att få stämma av läget med dig.”
”Vi är på rätt väg”, svarade jag. ”Definitivt. Volontärernas rooming in fungerar fint. De gör sig hemmastadda som man förväntar sig och vi vet att det kommer att bli bättre än så. Inget jobb till att börja med och disken får personalen sköta.
”Jag ser upplägget”, svarade hon. ”Det verkliga spelet drar igång när volontärerna har antagit erbjudandet.”
”När volontärspelet börjar på allvar. Då förutsätter jag att alla volontärerna har skrivit under på att de är med.” Jag repeterade de första faserna som volontärerna skulle gå igenom. Det viktiga stadiet då tilliten till varandra inom de båda grupperna skulle byggas upp. Nyckelorden som skulle inplanteras efter hand.
”Otroligt fängslande, men det låter också väldigt vetenskapligt”,
52 svarade hon. ”Det påminner om sociala experiment som man läste om på universitetet.”
”Det kan du ha rätt i”, sa jag. ”Lägg därtill resurserna som vi har för att genomföra projektet. Betydligt mer än många forskningsprojekt. Förresten – tveka aldrig att meddela mig om du behöver något. Ledningscentralen här i Stockholm är en kopia av den hos dig. Den är alltid bemannad.”
Nombeko var naturligtvis medveten om att det inte var bara hon och hennes kollega Gary som kunde följa alla rörelser som deltagarna gjorde och dessutom för det mesta kunde höra vad de sa. På de ställen inom reservatet som det inte fanns kameratäckning övervakades rörelserna med gps-spårning – alla volontärer hade ju armband.
”När du sedan vill gå tillbaka och kolla, så kommer allt att finnas inspelat”, sa jag. ”För allas trygghet.”
”Suveränt”, svarade Nombeko. Hennes favorituttryck. Hon var med i konspirationen.
”Fint att du är öppen för kreativa grepp. Det här ska bli en succé och du kommer inte att bli lottlös. Upplägget kommer att klarna efter hand, för det här är programutveckling i högsta grad.”
Jag tackade Nombeko för sessionen och släckte länken.